De senaste dagarna så har något förändrats. There is something in the air. Kanske är det den krispiga luften, kanske är det att min födelsedag närmar sig eller så är det Girl New Year. Men de senaste dagarna har jag mått bra. Och det, är inget som jag tar för givet. Men oövervinnerlig är den exakta känslan som jag just nu känner. När jag mår bra, då är jag oövervinnerlig. Untouchable!
Det är slut
Jag har känt glädje och en gnutta lycka till och med. Har man aldrig varit deprimerad så förstår man inte. Men jag som mer eller mindre levt halva mitt liv i ett svart hål där skuggorna har dragit ner mig djupare under ytan vet. Jag vet vad depression är. Jag vet smärtan på insidan som skriker efter att få komma ut och bara ta ett andetag. Om det så är mitt sista. Därför embracear jag mig själv just nu. För när jag mår så här bra, då vill jag aldrig komma ner från molnen igen.
Veckan har bjudit på många skratt i hundgården. Jag älskar vårt lilla gäng eller sekten som jag kallar oss. Vi är i alla olika åldrar, olika livserfarenheter men en sak har vi gemensamt och det är vår kärlek till hundarna. Jag som annars är väldigt ensam om dagarna mår så jäkla bra av att få skratta, prata och umgås med dessa fantastiska människorna och deras underbara hundar. Jag hade förmodligen mått ännu sämre om jag inte hade gått till hundgården när detta året valde att slå mig så mycket att jag aldrig trodde att jag skulle kunna bli hel igen. Och hel blir jag aldrig. Du kan aldrig få något trasigt helt igen. Du kan pussla ihop bitarna men sprickorna finns fortfarande där.
Igår skulle hon fyllt 36…
Det har inte gått en enda dag utan att jag har tänkt på Blubb och hennes familj. Hennes död är en sorg som jag fortfarande bär med mig varje dag. Och det är ofattbart att hon inte finns här längre. Hur tar man in att någon som funnits där halva ens liv inte finns kvar? Det gör ont och mitt hjärta brister för hennes familj. Jag tror vi alla som har förlorat någon försöker hitta ett sätt att överleva. Och jag bestämde mig rätt tidigt att jag skulle leva för henne. Sorgen är som havet. Vissa dagar ligger den bara vid vattenytan och vissa dagar stormar det så mycket att det känns som att jag ska drunkna i mina tårar. Men jag låter mig själv känna och när jag inte längre orkar känna så försvinner jag in i en bok.
Något väldigt fint som hänt är att jag och Sara Lee har börjat prata mer. Hon har varit en av mina bästa vänner sedan vi jobbade tillsammans 2012. Men vår relation var som min relation med Blubb. Det kunde gå veckor, månader innan vi hördes vid. Men nu de senaste månaderna har vi ökat vår kontakt vilket gör mig så glad. För är det något som jag kan skratta mig lycklig över så är det att jag har helt fantastiska vänner. Och det märkte jag tydligt när Blubb gick bort. Vilka som verkligen var mina vänner och fanns där för mig. För tro mig, det fanns de som inte ens hörde av sig. Som inte beklagade sorgen, som inte frågade hur jag mådde.
Hela detta året har i stort sett alla mina relationer satts på prov
Behöver jag ens säga att jag är känslomässigt utmattad? Men en sak som detta året har lärt mig. Det är att jag kommer aldrig kämpa för en relation som inte är värd att kämpa för. Jag har alltid varit stark samtidigt som jag har varit trasig. Ibland sväljer mörkret mig men jag fortsätter att trampa vatten. Att ge upp har aldrig varit ett alternativ för mig hur lockande det än har varit. Och jag fortsätter framåt med eller utan dig.