En vecka
Det har gått en hel vecka sen han somnade in i våra armar. Tårarna ligger och försöker tränga sig fram. Hjärtat är trasigt. Viljan att leva tynar sakta bort. Det var en vecka sedan som jag såg honom sist. En vecka vecka sedan jag pussade på honom, klappade hans mjuka päls och talade om för honom hur mycket jag älskar honom. Jag kommer aldrig få göra det igen.
Jag har gått igenom mycket sorg i mitt liv. Men jag kan säga att detta är det värsta jag varit med om. Jag kämpar för att hålla huvudet över vattenytan. Allt jag vill är att falla ner och vara med honom.
Han var mitt allt. På en vecka så var vi ifrån varandra max 6 timmar av 168 timmar. Vi var alltid tillsammans. Varje dag i 5 års tid. Under Bonzos 15 år var jag utomlands en gång. En mini weekend till London. Annars var jag endast borta en natt någon gång under året. Så när folk skriver ”Jag förstår/jag vet precis vad du går igenom” Nej det gör ni inte. Ni vet vad jag kände när jag förlorade Ronja och Foxie, men ni har ingen aning om hur detta känns.
Om exakt en vecka fyller jag 30
Födelsedagen som jag sett fram emot i månader. Jag trodde aldrig att jag skulle starta mitt nya kapitel utan honom. Jag försöker hålla huvudet över vattenytan men vissa stunder är det omöjligt. De enda jag har träffat och pratat med är min mamma, sambo och min bestie. När jag går ut ur lägenheten har jag en klump i magen för jag vill inte träffa någon. Jag orkar inte prata med någon. Det ända jag försöker göra är att överleva.