Min semester har börjat. Jag gjorde min sista hundpromenad på Onsdagen förra veckan. Som jag har sagt tidigare, jag är så tacksam för mitt jobb som hundrastare. Jag vet inte hur många promenader jag har gått där jag har suttit på en trottoarkant, kramat en av hundarna och låtit tårarna rinna. Även om det var fruktansvärt jobbigt att behöva lämna lägenheten för att jobba med hundarna. Så gav det mig en liten stund på dagen där jag inte behövde tänka på sorgen som värker i mitt hjärta.
2026 är ett av de värsta åren i mitt liv
På bara fem månader har jag förlorat tre personer (inkl Kira). Jag hinner inte bearbeta första sorgen innan jag måste börja om igen. Förutom det så har jag haft det så jobbigt med min tandställning, mitt finger som jag skar sönder, lära mig hantera livet med hormoner efter att ha slutat med p-piller och relationer som har fallerat. Hade jag inte haft gymmet och mitt företag så tror jag ärligt talat inte att jag hade suttit här idag. För mina tankar har varit riktigt, riktigt mörka. Så mörka att de har skrämt mig själv.
Det som jag tycker är det absolut svåraste i all den här sorgen
Jag har försök hålla mig upptagen med att se filmer och videos på Youtube. Började lyssna på Melanie Martinez nya album Hades som faktiskt har varit en stor räddning. Garbage och Disney Princess går på repeat flera timmar om dagen. Sakta men säkert så har jag börjat jobba igen med mina sociala medier. Mina känslor är all over the place. Ena stunden kan jag må bra och i nästa gråter jag så mycket att jag knappt får luft. Det hjälper inte heller att min mens kommer när som helst vilket gjort allt så mycket värre.
I slutändan så hanterar vi alla sorg olika
När jag mår dåligt så städar jag eller begraver mig i jobb. Och det svåra med sorg är att den aldrig är den samma. Det går aldrig att förbereda sig på känslorna som kommer att uppstå för de är aldrig de samma. För varje person var en individ vars relation till mig var unik. Jag gör mitt bästa för att hantera all min sorg och jag känner att det är viktigt att jag delar den tillsammans med er. Så som jag har gjort alla andra gånger jag har fått uppleva detta. För jag vet att jag inte är den enda som tyvärr behöver uppleva denna smärtan som sorg innebär. Och min förhoppning är att jag kan hjälpa någon som går igenom samma sak. Att vi inte är ensamma.
Det är så orättvist och så kämpigt i perioder och ibland känns det verkligen som allt verkligen allt är emot en. Vi har haft så nu i 5 års tid att en nära anhörig har gått bort och precis som du säger hinner man inte landa förrän nästa sorg eller motgång kommer. Jag kan inte ta dina känslor, men jag kan ana och förstå och inget någon säger kan trösta, men som du säger vi är flera som har varit eller är med i detta och det är så svårt att ta in
Stor kram till dig
Författare
<3