DixiWonderland.com

Min helg har varit magisk precis som rubriken lyder. Vi åkte iväg igår med Kira och var ute och gick i skogen i nästan två timmar. Kallt, men så skönt att bara få komma ut. Vädret var så där magiskt vackert som man vill att det ska vara på vintern. Andas frisk luft och ladda batterierna. Jag mår så himla bra när jag är ute i naturen. Spelar ingen roll vilken årstid det är.

Vintern är verkligen magisk

Dock hade jag inte med mig kameran igår så vi åkte ut idag igen. Lika vackert som igår. Vintern är verkligen magisk. Solens strålar värmde trots att temperaturen visade minusgrader. Kira fick hänga med idag igen. Mamma har envisats med att hon inte behöver någon vinterjacka för hon är ju från Ryssland. Men eftersom hon knappt har någon päls kvar på ryggen så åkte vi till Arkens Zoo med henne.

Hon var lite nervös då hon aldrig varit inne i ett köpcentrum tidigare men väl inte på Arkens Zoo var det så spännande. Och framför allt så tyckte hon att det luktade underbart. Vi lyckades hitta en jacka som inte var allt för dyr och sen fick hon naturligtvis välja ut ett ben. Hon var så söt när vi gick hem till mamma. Hon gick så stolt i sin nya jacka med sitt nya ben.

Jag känner äntligen att jag börjar må bättre. Jag öppnade upp mig i detta blogginlägget och tack till alla era fina kommentarer och meddelanden. Det är något väldigt stort som kommer ske om en månad. Livsförändrande. Jag längtar så tills jag kan berätta för er. Tidigare så har jag inte haft en klar bild av min framtid. Men nu känns det som att alla pusselbitar kommer falla på plats.

Totalt kaos i trappuppgången

I Fredags när jag och sambon precis skulle se de senaste avsnittet av Wandavision så blev det ett jäkla liv i vår trappuppgång. Först låg vi kvar en stund i hopp om att det skulle avta men det blev bara värre. Jag öppnar dörren och skriker att jag har ringt polisen men det gav ingen som helst effekt. Irriterad drar jag på mig kläderna och ger mig ut i trapphuset. Adrenalinet är så högt att jag inte ens vet vilken våning jag är på. När jag ser personerna så ska jag precis ryta till när två killar börjar knuffa varandra. Lika fort som jag har sprungit ner springer jag upp igen och in i lägenhet. Någonstans så kom tanken att dessa personerna kunde vara beväpnade.

Ringer och smsar min granne då jag tror det är personens barn som har fest. Grannen skriver bara ”va” och jag berättar att det är kaos och att grannen måste ringa sina barn. Inte ens fem minuter senare hör jag grannens röst i trapphuset och både jag och sambon blev förvånade över hur snabbt personen tog sig hem. Jag stod kvar i hallen och lyssnade ifall det skulle eskalera mer. Skrev ett sms till grannen och frågade om allt var okej. Men då visade det sig att det inte var hos den grannen festen varit utan hos en relativt nyinflyttad granne.

Under de 10 åren som jag bott här så har detta aldrig hänt tidigare

Anledningen till varför jag trodde det var hos grannen som jag kontaktade var för att när jag öppnade dörren första gången så stod det ett gäng killar utanför deras dörr. Efter mina sms så hade grannen tagit på sig kläderna och gått rätt in i den nya grannens lägenhet och slängt ut allt folk. Till skillnad från många andra så har många av oss som bor i denna trappuppgången bott här i nästan 10 år eller mer. Vi har en väldigt bra gemenskap och under de 10 åren som jag har bott här så har detta aldrig skett.

Dagen efter så hade jag så fruktansvärt dåligt samvete över att jag av misstag tog fel angående festen. Så nyvaken går jag ner och plingar på för att be om ursäkt och lämna över en av mina krukväxter som jag fött upp själv. Som tur var så hade grannen aldrig tagit illa vid sig men jag var tvungen att ge något för att lindra mitt dåliga samvete.

Sen satte jag upp en lapp på portdörren

Yes jag är den grannen! Egentligen borde jag bo i ett hus på landet för jag stör mig så mycket på för mycket. Men för det första så har man inte fest under en pandemi! Det om något gör mig riktigt förbannad. Det är så fruktansvärt respektlöst så det finns inte. För det andra så tål jag inte vuxna människor som inte kan hantera alkohol. Och uppenbarligen så kunde inte dessa personerna det med tanke på hur de stod och skrek i trapphuset och var fysiska mot varandra. Men nu när jag var ute så hade grannen som hade festen satt upp en lapp och bad om ursäkt vilket jag tycker är jätte bra gjort.

Men förutom kaoset så har jag haft en helt fantastisk helg. Det var länge sedan som jag hade så här många bra dagar i rad. När man har mått dåligt under en längre tid så är det svårt att se någon utväg på det hela.

Glöm inte att följa mig på instagram

Nu var det länge sedan som jag satt ner och skrev ett blogginlägg. Inläggen som har publicerats under Januari har varit tidsinställda i flera veckor. I början av Januari så var mitt mående bra. Men det har ändrats drastiskt. Jag vill inte gå så långt och säga att jag är deprimerad men jag mår långt ifrån bra.

Livet är riktigt jobbigt nu

Förra veckan så fick jag veta att hundarna som jag tagit ut under 2020 inte kommer behöva min hjälp något mer. Ägaren sa att hon skulle höra av sig till mig veckan efter Nyår när hennes semester var slut men hon hörde aldrig av sig. Tillslut hörde jag av mig då jag blev orolig att något skulle hänt. Jag fick till svar att hon hade tänkt höra av sig till mig men det ”hade fallit mellan stolarna”.

Sen kommer det fram att hon inte längre kommer behöva min hjälp. Trots att hon sa det motsatta i December. Det gick några dagar och då hon inte verkade vilja hämta sin nyckel så åkte jag dit och lämnade den via brevinkastet. När jag meddelade henne om att jag gjort detta så fick jag tummen upp på facebook… Inget tack för all hjälp eller ens en ursäkt över hur otroligt dåligt detta var skött.

Ska livet verkligen vara så här svårt

Att vara 30 år gammal och stå helt utan inkomst drar ner en psykiskt. Nu är jag väldigt van vid att ha en inkomst som går upp och ner. Men det har aldrig varit så illa som det är nu sen Corona kom. Jag mår jätte dåligt över min ekonomiska situation. Jag har verkligen försökt få nya samarbeten via mina sociala medier. Men efter flera veckors försök så tappar man tillslut gnistan. Det är jätte jobbigt att skriva detta för mig.

Jag tror inte att jag hade mått så dåligt som jag gör nu om det bara hade varit de ekonomiska som påverkade. Men jag är så trött på Corona nu. Jag är trött på att bara sitta i vår lilla lägenhet dag ut, dag in. Min sambo har jobbat hemma i 1 år nu och tänk då att vi båda är i samma rum 24/7. Enda gången vi lämnar lägenheten är när vi åker och handlar. Vårt sociala liv är lika med noll.

Det går inte att få någon egentid. Jag kan inte gå in i ett annat rum som många andra kan utan vi är tillsammans hela tiden. Och det i sig går bra. Vi bråkar aldrig utan har en jätte bra relation. Men jag är en person som behöver min egentid. Jag älskar att vara ensam. Jag blir mycket mer produktiv då. Nu måste jag hela tiden anpassa mitt arbete utefter hur han jobbar och tvärtom. Det går inte att filma en video om han sitter och har ett möte. Och då kan det resultera i att jag inte kan filma för jag missar ljuset.

Och saknaden efter mina hundar gör inte detta enklare

Jag har gråtit varje dag i över 4 månaders tid. VARJE DAG. Tårarna rinner ner för mina kinder varje natt när jag ska sova. Jag har svårt att ens säga hans namn för då börjar jag gråta. Hade jag haft något som kunde styra bort mina tankar så hade det kanske varit enklare. Men nu vaknar jag upp varje dag och känner bara hopplöshet. Jag vet att det inte kommer vara så här för alltid. Och kanske i slutet av detta året kan jag se tillbaka på detta inlägget med ett leende. Se hur långt jag tog mig på bara ett år.

Min senaste Youtube video | Årets första fotografering