Haft en så himla bra helg. Fredagen var så himla jobbig så det var skönt att få spendera helgen med familjerna. Igår stannade vi hos Johans mamma tills klockan blev elva på kvällen. Det blåste så fruktansvärt mycket men vilket det gör varje gång som vi ska sitta ute haha. Men sen satte vi oss i soffan och hade det så mysigt så man glömde bort tiden.

Idag vaknade jag upp från en mardröm. Tror det var för jag drack kaffe så sent igår kväll och inte kunde somna. Men nu ska jag se klart på lite youtube videos innan jag cyklar bort till Melker.

Have had such a great weekend. Friday was so hard so it was nice spending the weekend with the families. Yesterday we stayed at Johans moms house to 11 pm at night. It was so windy outside but Swedish as we are we never let the weather stop us from eating outside haha. But later we went inside and sat on the sofa. It was so cozy that we forgot about time. 

I woke up to day from a nightmare. I think it was because I had coffee so late in the evening and had a hard time falling asleep. But now I´m gonna watch some youtube videos before I ride my bike to Melker. 

Idag var vi och lämnade en vit ros på Idas grav då det igår var fyra år sedan som hon blev mördad. Ordet mördad låter så brutalt men det är precis vad det är. Ida valde inte att avsluta sitt liv. En annan person tog kontrollen och förändrade våra liv för all framtid. Det går inte att beskriva den sorgen vi lever med varje dag. Saknaden att aldrig få krama henne igen, höra hennes röst eller värst av allt att aldrig få se henne tillsammans med sina pojkar.

Jag saknar henne så ofantligt mycket. 

Alla sörjer på olika sätt men något som jag tror att vi alla har gemensamt är att vi inte kan förstå hur världen fortsätter precis som vanligt medan den har stannat upp för oss. Många går till jobbet eller skolan. Det är som att du står i en öppen gata och alla andra passerar dig. Fortsätter sina liv som att ingenting har hänt. Man vill skrika rakt ut, få folk att förstå men man gör det inte. Vissa pratar inte med någon, andra kan inte sluta prata om det. I mitt fall så väljer jag att skriva om det. Försöka få ord på det jag känner är inte det lättaste. Men jag gör det för att lätta på mitt hjärta. Men också i hopp om att jag kan hjälpa någon annan som också förlorat en anhörig. Jag saknar henne varje dag.