Vi var fem år gamla första gången vi träffades. I mitt minne är du suddig men jag kommer ihåg de bruna långa håret. I ditt minne finns det nog en klar bild. I alla fall när det gäller den stora tofsen mitt på huvudet. Vem hade då kunnat tro att våra vägar skulle mötas igen fyra år senare och att ett så starkt band skulle flätas samman. Våra tonår var inte de lättaste. Vi båda gick igenom så otroligt svåra saker, något som ingen människa i världen ska behöva gå igenom. Men vi fanns där för varandra. Och du ska veta att jag finns fortfarande här för dig. Jag kan inte ens förställa mig hur jobbigt du har de just nu. Det ända jag kan göra är att finnas här så mycket jag bara kan för jag vet att när det blir min tur kommer du göra de samma. Mina ord som står i denna text kommer aldrig att läka dina sår men förhoppningsvis kan de ge dig lite ljus och framför allt, du inte är ensam.

Vi älskar dig en massa.
Många tankar och kärlek ♥
Familjen inte allt för långt bort.